Jag vet att mitt senaste inlägg om praktiken var lite klagosamt. Jag vet att jag berättade hur lite jag fick göra och hur lite krav som ställs på mig. Det är som om jag inte är här ibland. Så är det fortfarande, och varje dag får jag leta, leta, leta efter äventyr, efter något att göra på sjukhuset. Idag hade jag tur, och lyckades får vara med på värstinghändelserna, som inga andra läkarstudenter fick vara med på!
Det började som vanligt med att jag kom sent till samlingen (som börjar 8, men jag kom klockan 9). Som ni vet så är tiden inte så viktig här i Spanien, om det är sagt att det börjar kl 8 så är det inga problem att dyka upp vid åtta.trettio, eller varför inte komma vid 8.45 och ingen kommer ändå ha börjat. Så, då förstår ni att jag inte var så sen idag ändå, men dock snabbt klart...
Lyckades gripa tag i kirurgavdelningens jourläkare, av ren tur, när han var på väg att springa till ett jourfall på akuten. Sagt och gjort, jag övertygade honom att, "Jo, jag ska vara med dig idag, ja jag är läkarstudent, jo jag vill gärna vara med och göra så mycket som möjligt..... blablabla... ", och här var jag glad över att jag lyckats hitta en potentiell läkare som kunde visa mig saker. Huvvaligen vilken dag det blev...
Vi sprang till akuten, bokstavligen sprang. Trodde inte spanjorer kunde ha så bråttom, har aldrig sett någon spanjor springa, även fast jag har varit på sjukhuset nu i tre månader. Men men, lite träning skadar aldrig, och på akuten hittade vi en patient med inflammerad blindtarm som jag ensam fick undersöka och ta status på, samt en patient med höga infektionsprover med en böld på ryggen, som jag fick ta hand om själv. Här lämnade han mig 1. ensam med spanska patienter, och förväntar sig att jag ska förklara allt jag gör, vad jag tror det kan vara och 2. utföra själva öppnandet av bölden/ta status och sedan förklara vad jag gjort... Tja, varför inte. Lite läskigt i början, men jag är glad att för en gångs skull få lite press på mig. Spanskan flöt på, inga problem, bedömt blindtarmsinflammation och bölden dränerades. Allt på bara 15 minuter. Sedan löpträning igen, springa till nästa akutavdelning, och vidare, vidare... flera våningar, till bukstatusar, post-op-patienter, tanter som ramlat och behövde sys samt misstänkta tarmvred...
Vid dagens slut klockan 14.30 utan lunch...var jag helt SLUT, inga raster hade vi haft, inga pauser, bara springa runt som tokar...men jag var fylld av nya lärdomar om Spanien: De kan verkligen SKYNDA om det behövs, de kan ställa krav på mig om de har lust och de LYSSNAR verkligen bra på patienterna. Idag får de eloge!!
Todo comenzó como siempre con que llegué tarde a la sesión (empieza a las ocho, pero llegué a las 9:00). Como ustedes saben, el tiempo exacto no es tan importante aquí en España, se dice que empieza a las 8, así que no es ningún problema llegar a las 8:30, o por qué no venir a las 8:45 y nadie todavía habrá comenzado. Entonces comprenderás que yo no llegué tan tarde hoy de todos modos ...
Después agarrar un cirujano/ médico de guardia, cuando estaba a punto de correr a un caso de emergencia en la sala de emergencias. Dicho y hecho, lo convencí, "Bueno, voy a estar contigo hoy, soy un estudiante de medicina, sí, me encantaría participar y hacer todo lo posible ...",
Corrimos a la sala de emergencia, literalmente corrimos muy rapido. No creo que los españoles pudieran tener tanta prisa, nunca he visto ninguna corrida española, a pesar de que he estado en el hospital desde hace tres meses. Pero, pero, un poco de ejercicio no le hace mal, y en la sala de emergencia, encontramos un paciente con apendicitis inflamado, solo tuve que investigar, así como un paciente con muestras de alta de infección con un absceso en la espalda, que tenía que cuidar. Aquí me dejó solo con los primeros pacientes españoles, y esperaba que yo explicaba todo lo que hacía, lo que pensaba que puede ser y 2. que realizé la apertura real del absceso y luego explicaba lo que habia hecho ... Bueno, por qué no. Un poco de miedo al principio, pero me alegro de que por una vez, he conseguido! El español flotaba sobre, no había problema, evalué apendicitis y absceso drenado, todo en sólo 15 minutos. Despues a correr de nuevo, correr al siguiente servicio de urgencias, y más allá, más lejos ... varias plantas, abuelitas que se habían caido y necesitaban puntos...
Al final del día a las 14.30 horas sin comer ... Yo estaba agotado, sin pausas, sólo correr como locos ... pero estaba lleno de nuevas experiencias de España: Realmente pueden darse prisa si es necesario, y escuchan muy bien en los pacientes.
