Idag sista praktikdagen på kirurgiavdelningen, och här kommer en liten sammanfattning om hur jag har haft det här. Jag har varit en vecka på colorektalkirurgen, en vecka på hepatobiliarkirurgen, en vecka på otorrinokirurgen och en vecka på endokrinkirurgen. Totalt fyra veckor.
Jag har gått med olika handledare, där vi mest stått i en operationssal och tittat på operationer, samt med själva jouren sprungit runt på olika avdelningar på sjukhuset för att ge läkare råd om hur de ska göra med kirurgpatienterna. Jag har även fått se lite mottagningen på vardera veckor. Det har gått bra men jag har lärt mig begränsat, tyvärr. Handledarna har egentligen inte sett mig, ingen har ansträngt sig för att förklara vad de gör och de har mest sprungit ifrån sina studenter.
Jag har inte tjatat lika mycket under denna praktik som jag brukar göra. Förut var jag hela tiden aktiv och frågade mycket, flera frågor om varje patient, och försökte hela tiden få vara med och undersöka, få göra saker. Om man är aktiv så får man veta väldigt mycket, för spanjorerna är väldigt duktiga och kunniga innerst inne. Bara att informationen sitter långt inne, och att de gärna inte delar med sig av denna information.
Anledningen till detta är egentligen enkel, de har egentligen inte tid, de har många patienter att gå till, många operationer mer att genomföra, och tycker inte att deras uppgift är att förklara för läkarstudenter. I Spanien har de totalt sett mer patienttid än i Sverige, men samma admin förutom att i Spanien kör man DUBBEL journalföring, både skriva för hand och på dator, vilket innebär att de HAR MYCKET MER att göra. Och de får inte heller extra betalt för studenter, eller för de extrajobb de gör. Men men, som sagt, frågar man så svarar de väldigt bra, vilket jag är väldigt nöjd över. Dock var jag under denna månad lite för trött för att orka fråga fråga fråga fråga hela, vilket gjorde att jag inte fick veta så mycket heller...
TOTALT SETT BRA: Jag har sett många olika sjukdomar som jag aldrig tänkt mig att jag skulle se; hepatoektomi, tarmkirurgier,
DET MINDRE BRA: de parfymstormar jag sett sprutas över operationskläderna precis innan man går in i opsalen, den urusla handhygienen, alla operationssyrror som spelar Candy Crush under operationen på mobilerna, anestesisten som hellre leker med mobilen än att hindra att patienten tappar andan, hur steril man inte är i Spanien, hur gärna man kan ta på allt med sterila handskar och sedan fortsätta operera, hur ofta anestesiologerna sticker fel och sätter nålar i artärer eller i vävnader, hur bra det är med tuggummi i operationssalen under operationen, och hur många personer det egentligen går in i en opsal (vi var 19 stycken en gång).
Sista praktikdagen!
En mycket inspirerande dag tillsammans med IFMSA Complutense!
Jag har idag varit med som prao under IFMSA Madrids största aktiviteter, El Hospital de los Ositos. Här har de anordnat två heldagar på medicinska fakulteten, där de hållt igång ett helt nallesjukhus för flera hundra barn inbjudna från skolor runt om i Madrid. En härlig dag idag med mycket skratt, spanska förklaringar av nallens anatomi, blyga barn, kirurg och operation samt läkande av ALLA nallars sjukdomar. En lyckad dag både för mig och barnen, jag har nog haft minst lika kul!
International Federation of Medical Students' Associations (IFMSA) är en ideell läkarstudentorganisation som arbetar med humanitära frågor och internationell förståelse ur både lokalt och internationellt perspektiv. IFMSA finns i hela världen, inklusive många städer i Spanien. I Sverige är IFMSA aktivt på de sju orter där läkarprogrammet finns - Göteborg, Linköping, Lund (Skåne), Stockholm, Umeå (Norr), Uppsala och Örebro.
IFMSA organiserar en mängd projekt, däribland Nallesjukhuset, Kärleksakuten, Papperslösas rätt till vård, Läxhjälp, Ge-Blodprojekt, volontärresor och internationella utbyten. IFMSA vill bland annat främja arbete för mänskliga rättigheter och fred, uppmärksamma och förbättra hälsan hos flyktingar, asylsökande, papperslösa och andra utsatta grupper samt ge studenter chans att uppleva vård i andra länder. Varje år skickas studenter iväg på praktik, samtidigt tar vi emot lika många studenter ifrån världens alla hörn på våra sju lokalorter.
Jag är själv väldigt engagerad inom IFMSA Linköping, där jag suttit som ordförande för hela föreningen samt även för Nallesjukhuset. Här i Madrid är det väldigt många som är engagerade inom IFMSA, många åker på utbyte och själva erfarenheten att man varit med i IFMSA är värdefull. Idag var det runt 30 pers som höll i dessa dagar, och då var det flera som stod på kö och ville vara med...
Vad har nallarna fått genomgå idag hos oss? Vi har haft totalt sex stycken stationer i följande ordning:
1. Sala de Espera - Väntesalen. Här förklaras vikten med väntesal, man sitter med mamma och pappa, man leker tysta leken, ta flaggan med sjukhushandske, viskleken med läkarord samt leker kull med medicinska redskap. Den första bilden som är tagen utomhus är från väntesalen!
2. Consultas- Mottagning. Här är den första kontakten med doktorn. Barnen förklarade problemet med nallen och fick med hjälp av doktorn undersöka nallen för att se var problemet kunde sitta. En journal "historia clinica" skrivs med all info som fås. Man tar tempen med hemmagjorda termometrar, kollar blodtryck och puls, lyssnar på hjärtat på nallen och på en kompis och har kul tillsammans. En och en pratar doktorerna med barnen, och här fanns runt 6 nalledoktorer.
3. Sala de Rayas - Röntgen. Vi röntgade nallen för att se om några ben var brutna. Till hjälp fanns overhead-apparater, gamla sådana (smart!!) där barnen själva fick trycka på knappen och ut kom en bild. 
4. Sala de Curas - Läkemedelssalen. Nallen fick bedövning, bandage, läkemedel och allt viktigt som en nalle kan behöva för att bli frisk. Sprutor för smärta. God medicin. Samt den väldigt viktiga förberedelsen inför operation som skulle ge!!
5. Quirófano - Operationssalen. Nallen behövde opereras för att bli bra. Barnen fick själva vara kirurger, ta på sig rock och munskydd samt använda instrument för att öppna och lägga tarmarna rätt samt rätta till benen. Bandagera och avsluta en operation. Såklart behövde de inte förstöra sin egna nalle, utan det fanns nallar att titta i för att få se hur det ser ut på "insidan av kroppen".
6. Sala de Nutritión -.Återhämtningssalen. Här fick nallen tid att återhämta sig och vila, medan barnen fick höra vad man bör tänka på för att inte skada sig samt för att leva ett hälsosamt liv, vad man ska äta och hur man ska motionera. Titta på bilder om vilken mat som är bra att äta. 
7. Sala de Higiene Biodental. En extra station för att det var så sjukt många barn samtidigt. Här fick barnen lära sig vikten av munvård, tandborstning, samt se ett bildspel på vad som händer om man inte borstar tänderna. Uppskattat av barnen som avslutning. 
Alla barn roterade på stationerna, men de började alltid med nummer 1. Totalt kom 250 barn under dagen, och nalledoktorerna jobbade intensivt en heldag. Jag uppehöll mig mest i Sala de Curas för att det var enklast att prata med barnen där! Min spanska är inte så avancerad, men jag kände mig ändå behövd och det VAR KUL!
Nallesjukhuset
En vecka praktik.
30 things Erasmus students in Madrid don't say
Taget från sidan http://unono.net/article/1880/30-things-erasmus-students-in-madrid-don-t-say
Hittade den här texten idag och insåg hur rätt det är på alla punkter. Man kommer sent utan att bry sig ett enda dugg, man skrattar åt namnet på det roliga Vodafone-torget som nyligen ändrat namn och som påverkar alla metros och tåg, man tittar konstigt på dom som säljer knasiga hattar och småfigurer på stan, man bor absolut inte i Salamanca-prettoområdet, på metron tjatar dom mycket om att stationen ligger i kurva.. läs dom, och fundera på kulturskillnader...
I dare you to claim that you have ever said any of these sentences.
- "I'm so glad that I have the Erasmus grant to help me cover my book expenses. Who knew that La conquista islámica de la Península ibérica would be so expensive?"
- "Don't worry if you have any issues with matriculating, the Erasmus office is very conveniently open most of the week anyways".
- "I love it that Puerta del Sol has been renamed Vodafone Sol. It gives such a special identity to the place".
- "It's so great living in the Salamanca area".
- "I live on my own. In the Salamanca area".
- "Oooh, that guy is selling cowboy hats and flashing headgears, I WANT".
- "I look really Spanish in my blond hair and blue eyes".
- "I'd never realized that some of Madrid's estaciones were in curva".
- "No, I don't have a picture of me looking good next to the bear in Sol, why?"
- "It's Wednesday! Yay! It's time for a salsa class with ESN at La Lupe!"
- "I never, ever, drink on the streets. Police are so strict about it".
- "Hurry up! We're going to be late for class or practice!"
- "This post in capital letters on the Erasmus Facebook group that asks if I am "ARRIVE IN MADRID" and enquires whether or not I am "STILL LOOKING FLAT" looks super reliable. I'll message this person immediately".
- "No, I'm not taking my visiting friends to the rowing boats in Retiro".
-
"Yes, I used the break for Semana Santa to catch up with work from school".
- "Wow it's 23:00 already, we better get a taxi out soon, so we arrive before 2 am!"
- "It's fine for pedestrians to cross when the light is red, driving is pretty casual around here".
- "Who is Santiago Bernabeu?"
- "Kapital let me in for 12€ yesterday night because I spoke Spanish like a native".
- "How far have you gotten in the reading list?"
- "Of course I check my home university email once a week, they recommended that we did last year, didn't they?"
- "I'm totally confident and funny when I go out with my Spanish friends".
- "And I never pretend to laugh at said Spanish friends' private Spanish jokes".
- "What does vale mean again?"
- "What is Don Simon?"
- "What is Mahou?"
- "What is Cien Montaditos?"
- "Churros with what?"
- "I don't complain when I order a drink in a bar in my native country and it comes without food".
- "I've been working so hard in school this year!"
Erasmus i Madrid!
Som avslutning på veckan på praktiken blev det helt klart en annorlunda dag. Den som kämpar får till slut priset som den alltid velat ha. Varför inte fråga den svenska tjejen om hon kan prata för läkarstudenter om hur man sätter en perifer venkateter, en nål? Ja, det verkar som en smart idé...
Morgonen började med samling klockan 8, där alla inkl jag kom kl 9. Vi pratade lite snabbt om alla patienter för dagen, och insåg snabbt, att idag finns inga operationer schemalagda och inga avdelningspatienter. Tja, okej, det blir att gå ner till mottagningen, dit patienter kommer för att få svar på prover som de tagit några veckor innan (mycket lång tid innan, jämfört med i Sverige!), och för att göra en "revision", se hur patienten mått och kolla om fler utredningar behöver göras. Idag alltså gå med läkaren som skulle ta emot sköldkörtelpatienter, som blivit av med hela eller en del av körteln tidigare. Efter 10 patienter med exakt samma schematiska handläggning "Hej, hur mår du?", "Har du ont i halsen?", "Bra, då ses vi om 2 månader igen", så hade jag i princip hört de kommentarer jag behövt höra...
Rummet för undersökning, där man kan ta in två patienter samtidigt... Som tur är finns draperi emellan!
För att märka patientjournalen så du vet var och när patienten varit var och när...
Helt plötsligt kom en läkare på endokrin förbi som skulle föreläsa för läkarstudenter på termin 6, sa att han hade bråttom och behövde förbereda lite kirurgiska grejer för att berätta om hur man undersöker kirurgiskt. Jag sa, "Jo, men jag hjälper dig", det blir bra, och vi gick till föreläsningssalen, och jag fick höra allt om kirurgi. Hur man undersöker en patient. Vilka symtom som är viktiga att utesluta och bejaka... mm mm..
Bra kunskap och en trevlig föreläsare. Efteråt så plojsnackade vi, och jag berättade att jag arbetat med venprovtagning och föreläst för läkarstudenter...Jasså, vad bra! Jaha sa han, ja men då kan du ju förklara och ha hand om nästa labbmoment... Berätta om hur man sätter nål...
"Först tar man denna ... grej.... och sätter fast på denna .... grej.... sen är det viktigt att tvätta och att ni har rätt rör när ni ska fylla med blod.... och sen om ni ska sätta nål så tar ni denna ... grej..." -- ja, vi kan ju tänka oss hur det gick för mig, som inte riktigt behärskar alla medicinska ord på spanska haha, men det var kul... Jag skrattade, de skrattade, och ingen visste något, men det viktiga var att de tränade på dockan, inte egentligen lärde sig något av presentationen... Deras frågor tillbaka var underbara! (I Sverige lär vi oss venprov på varandra, två och två, i en sal med britsar: Här får de bara träna på dockor en gång under utbildningen, sen förväntas de kunna sätta nål)
Veckan på endokrin har varit bra, jag har lärt mig lite saker faktiskt. Och jag har haft kul! Detta var även en bra avslutning!
Endokrin-äventyr!
Jag vet att mitt senaste inlägg om praktiken var lite klagosamt. Jag vet att jag berättade hur lite jag fick göra och hur lite krav som ställs på mig. Det är som om jag inte är här ibland. Så är det fortfarande, och varje dag får jag leta, leta, leta efter äventyr, efter något att göra på sjukhuset. Idag hade jag tur, och lyckades får vara med på värstinghändelserna, som inga andra läkarstudenter fick vara med på!
Det började som vanligt med att jag kom sent till samlingen (som börjar 8, men jag kom klockan 9). Som ni vet så är tiden inte så viktig här i Spanien, om det är sagt att det börjar kl 8 så är det inga problem att dyka upp vid åtta.trettio, eller varför inte komma vid 8.45 och ingen kommer ändå ha börjat. Så, då förstår ni att jag inte var så sen idag ändå, men dock snabbt klart...
Lyckades gripa tag i kirurgavdelningens jourläkare, av ren tur, när han var på väg att springa till ett jourfall på akuten. Sagt och gjort, jag övertygade honom att, "Jo, jag ska vara med dig idag, ja jag är läkarstudent, jo jag vill gärna vara med och göra så mycket som möjligt..... blablabla... ", och här var jag glad över att jag lyckats hitta en potentiell läkare som kunde visa mig saker. Huvvaligen vilken dag det blev...
Vi sprang till akuten, bokstavligen sprang. Trodde inte spanjorer kunde ha så bråttom, har aldrig sett någon spanjor springa, även fast jag har varit på sjukhuset nu i tre månader. Men men, lite träning skadar aldrig, och på akuten hittade vi en patient med inflammerad blindtarm som jag ensam fick undersöka och ta status på, samt en patient med höga infektionsprover med en böld på ryggen, som jag fick ta hand om själv. Här lämnade han mig 1. ensam med spanska patienter, och förväntar sig att jag ska förklara allt jag gör, vad jag tror det kan vara och 2. utföra själva öppnandet av bölden/ta status och sedan förklara vad jag gjort... Tja, varför inte. Lite läskigt i början, men jag är glad att för en gångs skull få lite press på mig. Spanskan flöt på, inga problem, bedömt blindtarmsinflammation och bölden dränerades. Allt på bara 15 minuter. Sedan löpträning igen, springa till nästa akutavdelning, och vidare, vidare... flera våningar, till bukstatusar, post-op-patienter, tanter som ramlat och behövde sys samt misstänkta tarmvred...
Vid dagens slut klockan 14.30 utan lunch...var jag helt SLUT, inga raster hade vi haft, inga pauser, bara springa runt som tokar...men jag var fylld av nya lärdomar om Spanien: De kan verkligen SKYNDA om det behövs, de kan ställa krav på mig om de har lust och de LYSSNAR verkligen bra på patienterna. Idag får de eloge!!
Todo comenzó como siempre con que llegué tarde a la sesión (empieza a las ocho, pero llegué a las 9:00). Como ustedes saben, el tiempo exacto no es tan importante aquí en España, se dice que empieza a las 8, así que no es ningún problema llegar a las 8:30, o por qué no venir a las 8:45 y nadie todavía habrá comenzado. Entonces comprenderás que yo no llegué tan tarde hoy de todos modos ...
Después agarrar un cirujano/ médico de guardia, cuando estaba a punto de correr a un caso de emergencia en la sala de emergencias. Dicho y hecho, lo convencí, "Bueno, voy a estar contigo hoy, soy un estudiante de medicina, sí, me encantaría participar y hacer todo lo posible ...",
Corrimos a la sala de emergencia, literalmente corrimos muy rapido. No creo que los españoles pudieran tener tanta prisa, nunca he visto ninguna corrida española, a pesar de que he estado en el hospital desde hace tres meses. Pero, pero, un poco de ejercicio no le hace mal, y en la sala de emergencia, encontramos un paciente con apendicitis inflamado, solo tuve que investigar, así como un paciente con muestras de alta de infección con un absceso en la espalda, que tenía que cuidar. Aquí me dejó solo con los primeros pacientes españoles, y esperaba que yo explicaba todo lo que hacía, lo que pensaba que puede ser y 2. que realizé la apertura real del absceso y luego explicaba lo que habia hecho ... Bueno, por qué no. Un poco de miedo al principio, pero me alegro de que por una vez, he conseguido! El español flotaba sobre, no había problema, evalué apendicitis y absceso drenado, todo en sólo 15 minutos. Despues a correr de nuevo, correr al siguiente servicio de urgencias, y más allá, más lejos ... varias plantas, abuelitas que se habían caido y necesitaban puntos...
Al final del día a las 14.30 horas sin comer ... Yo estaba agotado, sin pausas, sólo correr como locos ... pero estaba lleno de nuevas experiencias de España: Realmente pueden darse prisa si es necesario, y escuchan muy bien en los pacientes.
Löpträning på sjukhus...
Ja, det är värt att nu kommentera hur jag haft det på praktiken på sjukhuset. Vad har jag egentligen gjort? Hur har spanjorerna bemött en svensk som mig? Vad är deras attityder? Och framför allt, hur fungerar lärandet för mig här - lär jag mig nått?!
Jag har nu varit på tre av mina fyra praktikplatser. Jag har fått uppleva akuten, urologkliniken med mottagning, kirurg och avdelning, samt kardiologkliniken med mottagning och avdelning. Eftersom jag inte varit på praktik på dessa avdelningar i Sverige kan jag tyvärr inte jämföra, men jag kan i alla fall säga vad jag tror är skillnad och hur jag upplevt det.
Som alltid, det första intrycket här första dagen, innan man lär känna spanjorerna, är att allt är så himla komplicerat och administrativt. Det tar alldeles för lång tid att göra saker, allt är tidsineffektivt, och ingen verkar göra någon minsta ansträngning att förstå ditt problem samt hjälpa dig. Man blir skickad till fel människor, folk säger sig veta, men vet egentligen inte... Det tog mig 4 timmar första dagen att kunna hämta ut operationskläder samt få ett omklädningsrum, något som egentligen ENKELT kunde ha tagit 10 minuter. Alla mina första dagar på nya avdelningar har i princip inneburit att jag fått gå runt och leta, ingen är i tid, och det tar lång tid för dem att hjälpa mig. Detta tyckte jag, som svensk, i början var jobbigt, men nu har jag vant mig. Det är bara att följa med strömmen som det heter... Man får lära sig att lägga extra tid på saker...
En annan sak som jag kan tycka är lite jobbigt, i alla fall i början, är att ingen någonsin vet att jag ska komma, trots att jag faktiskt har blivit tilldelad dessa praktikplaceringar ett halvår i förväg. Alla säger alltid "Jasså, det visste vi inte", "Jaha, och vad gör du här då, är du säker på att du ska vara här?", "Jaha, du vill också lära dig, ja men kom då". INGEN har koll på att det kommer utbytesstudenter, trots att vi är många fler här som har praktik på avdelningarna. Dom jag tycker borde ha koll, är sekreterarna och avdelningsansvariga, men de har aldrig koll på utbytesstudenterna. De tycker tydligen inte att de behöver ha koll på dessa, för utbytesstudenterna festar bara och vill inte lära sig nått...
Aja, i det här läget är det enda som fungerar att prata, prata, prata, förklara vad du gör där och lär känna läkarna, samt kämpa för att du ska få göra lika mycket som de andra läkarstudenterna. Jag har kämpat så himla mycket, jag har tjatat, jag har frågat dumma frågor, jag har gett mig *** på att jag ska få göra det jag vill. Och det funkar! Bara man vill så går det. Det funkar inte att vänta på att läkarna ska fråga dig "Vill du gå med på denna operation?" eller "Vill du byta om till sterila kläder för att hjälpa till"? Här får man själv tjata, fråga, insistera på att vilja hjälpa till. Det funkar att säga "Jo, men vi brukar få göra det i Sverige, därför vill jag göra det här också!".. Som ni förstår har jag alltså inga krav på mig alls från läkarna, de förväntar sig inte att jag ska kunna nått, men inte heller att jag ska lära mig nått... Därför får man ta saken i egna händer!!
När man lärt känna läkarna, så behöver man inte kämpa lika mycket för att få göra saker på praktiken, men innan man kommit till den punkten så måste man vara aktiv och frågvis. På urologen och akuten är de väldigt snälla, och där fick jag vara med och ta hand om patienter själv redan efter en vecka. Men på kardiologen och kirurgen har jag fått kämpa ännu mer... Men den dagen då någon läkare frågade mig "Vill du sy tre stygn, du verkar ju kunna det, ni har väl gjort det i Sverige?", då blev jag så lycklig! (De brukar nämligen aldrig låta läkarstudenter sy, det gör bara AT-läkarna!)
Organisation!?
En mycket intensiv dag, med många aktiviteter på gång! Först tvingade jag mig iväg till första dagen på praktiken på ny avdelning - kirurgen. Efter en rolig helg med J<3 skulle jag hellre velat sova bort morgonen, men väl på praktiken var det ganska roligt. Jag har lärt mig att hitta nu på sjukhuset, så all administration att man måste gå till flera sekretariat och kontor innan man kan börja, har jag vant mig med, tro det eller ej. Efter en timme med letande (klockan 9) kunde jag börja byta om till roliga kläder och gå med på operation. Fick träffa alla läkare på läkarsamlingen, jag presenterade mig, och vi snackade strunt och de verkar helsköna. Inga andra läkarstudenter denna vecka pga påsklov som jag inte har (vilket är BRA, för det kryllar annars av dom...)..
Här nere är själva kirurgavdelningen väldigt stor, det finns mag-, tarm-, endokrin-, plastik- samt kärl-. Jag har valt att jag ska vara en vecka på fyra olika avdelningar, vilket de gick med på. Vi får se hur det går! Hoppas jag får sätta några stygn (som jag troligtvis hade fått göra i Sverige), men jag har inte så höga förhoppningar dock...
Därefter parkhäng med trevliga tjejer från lärarprogrammet, Rahel och Vivian. Såklart valde vi Retiro. Ännu bättre med 24 grader och sol, så långt ögat nådde. Härligt!
Jag har även provat det enda inomhusbadhuset jag kan hitta här, som ligger inte allt för långt från mig, i Puerta del Ángel nära metron. Här kunde jag inte hitta något att betala inträde till, så det var bara att traska in. En stor 25 m-bassäng med 8 banor, väldigt bra sådan faktiskt. Väl där inne var det inte alls mycket folk, knappt några alls faktiskt. Bra tänkte jag, nu kör vi. Ett liten poäng att nämna var att... de flesta som var där satt och rökte nära bassängen (intressant träning det där..). Så det blev andningsträning för mig både under och över vattnet, försöka att inte andas på ena sidan av bassängen, blev till slut en grej av det hela...
Efter den persen tog jag med mig min matlåda med Flygande Jakob, och satte mig i Parque del Oeste, precis utanför mitt hus i en och en halv timme. Här bara tittade jag och njöt av livet - underbart - folk som satt och plånkade på en gitarr och sjöng, barn som sprang och hjulade och lekte i gräset, lösa hundar som kom fram till mig och gosade gång på gång, kasta bollar och krama hund (här är det tillåtet att bara släppa sina hundar i en stor park, utan egentlig uppsikt över dem...), de trötta polishästarna som fick ströva och äta gräs innan de skulle spolas och åka hem efter dagens pass, samt de fortfarande 22 graderna i luften! Underbart!
AA
Kirurg-, bassäng och ...
Här kommer en liten uppdatering om läget på sjukhuset. Det var länge sen jag berättade hur det går med praktiken och vad som händer mig samt om jag räddat några fler liv. Sanningen är, jag har inte räddat några liv, jag har inte gjort så mycket alls faktiskt... varför jag inte sagt så mycket om min praktik, att just nu är praktiken helt och hållet ointressant, värdelös och tråkig... och INTE alldeles underbar... Det finns liksom tyvärr ingenting att berätta...
Jag är på kardiologen på San Carlos just nu, där jag har varit i 3 veckor och ska vara veckan ut. Här finns en avdelning, en mottagning och en kirurg på detta plan, precis som på de andra avdelningarna. Jag har blivit placerad på avdelningen, där jag är alla dagar i veckan från 8 till 13/14. En dag i veckan har jag gått med på mottagningen, samt en annan dag kikat in på kirurgen och se hur många kranskärl de har opererat och hur många pacemakrar de sätter in.
Även här på denna avdelning finns dessa residentes (AT-läkare), och just här finns 9 stycken, det kryllar av dom. Hur många patienter finns det på avdelningen, kan man ju undra, nu när det finns så många doktorer (hela 13 stycken totalt!). Antal platser: 14. Normalt antal patienter: 10. På morgonen delas ansvar ut för patienterna, och då räknar ni snabbt precis som jag att, JA, det är EN eller två patienter per läkare. En patient, som man ska gå och prata med, skriva papper till, undersöka, informera anhöriga, skriva journal och ringa ett TUSEN samtal. Det är mycket att göra ändå med EN patient, det kan jag säga, för här har dom bland annat dubbelarbete, man måste skriva journal på både papper och på datorn, för hand och med tangentbord... Det som tar tid är att varje dag har vi samling med chefsöverläkaren för att prata igenom patienterna, varje läkare tar upp sin patient, samt vad som gjorts under dygnet samt vad som bör göras. Detta är alltid planerat till kl 9, men man får alltid vänta minst en timme innan det börjar, och det tar alltid minst 2 timmar att gå igenom alla patienter. Chefen vill ju veta allt, och förklara massor, samt titta på alla röntgenplåtar. Samt även berätta för dem vad de gjort fel eller rätt under dagen, och vad som måste göras nu.
Här har chefsöverläkaren ett stort arbete, se till att residentes gör rätt. De frågar honom hela tiden, och han får sitta och förklara mycket, förklara EKG och förklara varför man gör som man gör... De flesta residentes verkar lite okunniga, verkar osäkra inför patienterna och de måste hela tiden söka på google om läkemedelsnamn och om hur man bedömer EKG. Såklart, jag kan inte heller alla läkemedelsnamn på spanska, men det har ju sina orsaker kan jag tycka...
Mina dagar har utan undantag sett ut på samma vis samma eviga dag:
Sitta i en ring i personalrummet och diskutera patienterna som är inlagda på avdelningen.
Titta på patienternas journalkopior som ligger på bordet.
Prata lite om patienterna, sittandes i personalrummet.
Titta lite på EKG som ligger på personalrummets stora bord.
Vänta på att chefsöverläkaren ska komma så vi kan prata lite till om patienterna.
Sitta i en ring i personalrummet och diskutera patienterna som är inlagda på avdelningen.
Titta på patienternas journalkopior som ligger på bordet.
Prata lite om patienterna, sittandes i personalrummet.
Titta lite på EKG som ligger på personalrummets stora bord.
Vänta på att chefsöverläkaren ska komma så vi kan prata lite till om patienterna.
Gå förbi patienternas rum och säga någonting till de anhöriga, inte till patienterna.
Vänta på de andra läkarstudenterna som hela tiden går ut och röker eller fikar...
Förklaring om hjärtats kranskärl, hur de går och hur man gör en by-pass. Safena är namnet på det kärl man tar och opererar in. Jag trodde det hela var ett knä först.
Som sagt, jag är inte alls nöjd med denna praktikplats. Tja, jo, jag har lärt mig ännu mer spanska, och det är väl iofs bra...Men det finns ett MEN... läkarstudenterna på avdelningen har varit sjukt snälla och bjudit in mig till middagar, träffar och utgång på kvällarna, vilket har varit jättekul! Jag har haft mycket dötid att snacka skit med läkarna... Och ja, jag har lyssnat på kanske tre patienthjärtan... wiiie... Jag har haft en kul tid på avdelningen, men lärt mig någon läkarkunskap, det har jag nog inte...
Då frågar ni mig varför jag inte tar tag i det hela, traskar ut på avdelningen och tar eget initiativ och pratar med patienten, frågar om jag får göra saker, går iväg och undersöker patienterna. Flera gånger om dagen brukar jag be om att få gå iväg till avdelningen, få undersöka, samt försöka få med mig läkarna till patienterna. "Håll dig här med oss, det är så här vi gör här" är det svar jag får. Till slut blir det lite jobbigt att tjata...
Men, jag har några dagar kvar!!! Allt kan hända!
Kardiologpatienter?
Här är en liten inblick i vad som händer mig en dag på kardiologen. Mina dagar ser ut som följer: sitta vid datorn, titta på läkare som sitter vid datorn, titta snabbt på läkare som undersöker patient, titta på datorn, titta på papper. Och lite titta på EKG. Och sen tittar jag lite till på datorn efter det, sen går jag hem!
Detta är en snabb beskrivning av avdelningsarbetet på kardiologen. Dator-administration-pappersarbete kanske 5 timmar, träffa patienterna 10 minuter. Läkarna som jag går med är både överläkare och AT-läkare, och alla gör i princip samma saker. Inte nog med det, alla läkare måste gå i klunga om ca 10 stycken när vi ska träffa patienterna, samt att vi är 5 läkarstudenter på avdelningen. Här nedan tittar vi på bilder på hjärtats kranskärl, patient efter patient. Undersöker gör vi sällan, jag har lyssnat på ett hjärta på en vecka... Men prata kan läkarna, och det gör dom så gärna, om allt mellan himmel och gjord!
Kommande dagar ska jag få gå med på mottagningen, och det hoppas jag ska bli roligt! Jag vill höra lite blåsljud och träffa lite fler patienter!!
Så skämtsamma som dom är så har dom gjort ett flödesschema (här nedan) om hur man använder de tekniska prylarna som finns på avdelningen - det viktigaste dom har är ju tekniken, och om den går sönder så stannar hela verksamheten och dom har inget att göra under dagen. Aja, flödesschemats budskap är rätt kul, rör inte tekniken om den fungerar, pillra inte vidare och ha sönder den om den fungerar!!!
Kardiologarbete
Härligt med rörelse!
Hela sex veckor har gått sedan jag kom till Spanien- helt otroligt. Jag har nu slutat mina fyra veckor på urologen, och tänkte härmed berätta lite hur det varit! Jag har sammanfattningsvis haft en vecka avdelning, en vecka mottagning, en vecka kirurgi och en vecka lite hipp som happ. Själva betyget är BRA, jag har fått bra respons och det har varit givande.
MOTTAGNINGEN: En vecka gick jag med min handledare på själva mottagningen, "consultas", dit patienter som ska följas upp efter kirurgi eller avdelning kommer, ven patienter som ska på återbesök för sitt problem kommer dit, lite som en vårdcentral. Här finns 4 rum med en läkare i varje, samt ett stort väntrum. Helt omöjligt att hitta dit, det är som en labyrint... Hur som helst, läkarna på varje rum har en telefon som går till högtalare i väntrummet. När det är nästa patients tur ropar läkaren ut tex: "Juan Garcia Garcia, pase a sala 29"(förnamn, efternamn, gå till sal nr 29), de går alltså inte ut och hämtar patienten... Det innebär att hela väntrummet för 100 pers hör till vilken mottagning patienten ska... Väl inne på rummet hålls dörrar öppna utåt och man kan som anhörig gå på ett möte för sin mamma, bror eller dotter. Provresultat (blodprov som patienten har lämnat innan mötet) ges, och läkaren visar bilder från röntgenundersökningar, och sen beställs nya undersökningar och patienten får tonvis av papper med sig hem. Man får information i 10 minuter innan man måste skicka ut patienten, för att ta in nästa. Det går som på räls.. Jag rekommenderar att gå med läkare här på mottagningen, för läkaren har mycket tid att förklara mellan patienterna!
AVDELNINGEN: "La planta" innebär att gå med läkare på ronder, där man snabbt springer till varje patient och undersöker dem lite snabbt samt meddelar hur läget ser ut och när de kan tänkas få gå hem. Detta gjordes väldigt snabbt, och den mesta av tiden under dagen spenderades vid datorn, tittandes på när läkarna gjorde dubbelarbete. Jag tyckte inte om att gå med avdelningsläkarna, för man fick inte undersöka utan bara gå som en "svans" och titta på. Jag har inte undersökt enda patient själv på fyra veckor...
Smågodis på avdelningen...(alla olika sorters läkemedel i små boxar, som plockgodis!)
KIRURGEN: Detta var en väldigt intressant upplevelse för mig, själva "quifófano"-biten. En annorlunda inställning till desinficering och hygien, och mycket ovanliga operationer. På kirurgen hålls 10 salar öppna samtidigt, där patienter på räls körs in, sövs, opereras, och körs ut till uppvaket. Här kunde vi studenter bara gå in och ut från de operationer vi ville se, vilket var väldigt bra, man kunde komma "när det intressanta hände", när njuren klipptes bort eller när organen skulle öppnas. Studenterna står vanligtvis i hörnen, dock får man ibland hålla lite spatlar och tänger. Jag har fått bra förklaringar, och trots motstånd när jag ville vara med och hjälpa till vid operation - så har jag lyckats få sy mina 6 stygn!!!
TOTALT sett en givande placering! Dock inte lika bra som akuten, men i topp ligger fortfarande urologkirurgen!!
Urologen - check!
På operationen får man normalt sett bara stå i ett hörn lång bort och titta på en skärm. Man får fråga sjuksköterskorna om information, och direkt när överläkaren kommer in passar man på att ställa alla frågor man kommer på. Sen ställer man sig i hörnet igen och tittar. Det finns redan tillräckligt med folk runt patienten, oftast runt 7 pers... Men varför, tänk vad kul det vore att få hjälpa till, kunna avlasta läkaren under operationen? Detta blev mitt mål idag, att få hjälpa till på en operation. Som ni förstår har de en annorlunda attityd till studenter här i Spanien: på operationer får vi i princip inte göra annat än att titta på... Jag skulle prata (en gång till...) med chefsöverläkaren om jag kunde få tvätta mig och få byta om till sterila kläder för att assistera...
Och vilket samtal det blev. Jag fick använda alla argument på spanska jag kunde komma på:
Allt är svårt i början,
vi måste få prova för att se hur det är,
för att förstå hur man gör är det enklare att stå nära,
man ser så dåligt långt ifrån,
i Sverige får studenter hjälpa till att sy och assistera...
mm mm...
En härlig prick den där Moreno, och till slut mjuknade han och gav mig en chans, ”gå in på operationen på sal 40”. Sagt och gjort. Jag går direkt in och pratar med läkaren som opererar - Okej, säger hon. Inget mer.
Operationen fortsätter. Jag har fortfarande inte sterila kläder. Jag vet inte var man tvättar sig. Tiden går och operationen är nästan klar. Nu ska vi bara sy ihop. Jag frågar en sista gång: Kan jag få hjälpa till att stänga såret? Hon svarar: Okej då, gå och tvätta dig. Jag skyndar ut utanför opsalen, till andra sidan avdelningen, för att tvätta mig, får på mig sterila kläder och ställer mig bredvid. Hon börjar sy två stygn. Hon ser finurlig ut och säger: Du kan väl bara det svenska sättet? Här kör vi ”la manera española! Men kör på, kör din stil."
Hon ger mig pincetten, nålföraren och suturen. Och jag får sy... Jag får sy många stygn och även sätta sista stygnet. I en penis efter en penisprotes-operation!!!
(här knyter dom stygnen med händerna, sjukt coolt, jag måste öva...)
Uppdrag utfört!
Ögonblicksbilder från mitt pass idag på urologens operationsavdelning. Dagen börjar kl 8 med rond, men eftersom vi är i Spanien brukar vi sällan komma igång innan kl halv nio. Folk kommer sent jämt, och utan att överdriva är vi nog inte fulltaliga förrän kl 9. (Kl 8.15 brukar det sällan närvara fler än läkarstudenterna och jag...) Här pratas det och äts mycket fika vid ankomst till jobbet, speciellt under läkemedelsfrukosten på tisdag/torsdagar då det serveras croissanter, wienerbröd och goda bakelser plus vatten, juice och kaffe. En ansvarig från läkemedelsföretaget berättar på bra spanska om varför detta läkemedel är det BÄSTA som finns, i världen, och varför avdelningen ska skriva ut detta istället för andra...
Operationsavdelningen är öppen för läkarstudenter, ssk-studenter, anhöriga och läkare (nyutexaminerade som vill lära sig nya operationstekniker). Idag har jag gått med 6 läkarstudenter och en sjuksköterskestudent, vi har gått ut och in på flertalet operationer och sett allt från urinblåseoperationer samt vävnadstransplant - tagit vävnad från munnen och satt in i urinröret, till gallblåseborttagning och testikeloperationer.
Man hinner se mycket, mycket folk och mycket spring, för man kan springa in på operationssalarna och titta en stund, gå vidare till nästa sal och titta där, sen springa vidare och se det viktiga på en tredje operation, allt utan att tvätta sig eller ta på sig ytterligare/andra kläder. 15 stycken på en sal är inte ovanligt. Det bästa (!?) är även att man kan stå en halvmeter från patienten utan att vara sterilklädd, och man kan även hjälpa till och ge material till sjuksköterskorna under operationen... Läkarstudenterna får stå i hörnen (även jag!) och titta på, medan resten av skaran trängs i mitten vid patienten. Saker, instrument och blodiga kompresser kastas som under en basketmatch, fram och tillbaka mellan operatör, sköterskor och skräpkorgen... Lite av mycket hamnar på golvet, mycket av lite hamnar i skräpkorgen... Blodet stänker, vätska sprutar...
(Jag verkar vara den enda som är rädd att få stänk på mig!)
Vid handfatet (finns två) där man tvättar sig inför operationen.
Vilket namn: Katastrofmage...
Operation!
Här i Spanien skickar de också (precis som i Sverige) ut meddelande när blodet man donerat kommit till användning! Idag fick jag ett sms med denna text:
"Vi på Centrum för Blodtransfusion i Madrid vill speciellt tacka dig för din senaste blodgivning, med den har tre personer förbättrat sin hälsa. Snart får du ett brev med alla resultat från blodanalyser. Hälsningar från oss. Följ oss på Twitter @Madridonasangre"
Vad kul det känns att blodet kommit till användning!