La Sueca en Madrid

Ja, det är värt att nu kommentera hur jag haft det på praktiken på sjukhuset. Vad har jag egentligen gjort? Hur har spanjorerna bemött en svensk som mig? Vad är deras attityder? Och framför allt, hur fungerar lärandet för mig här - lär jag mig nått?! 

 

Jag har nu varit på tre av mina fyra praktikplatser. Jag har fått uppleva akuten, urologkliniken med mottagning, kirurg och avdelning, samt kardiologkliniken med mottagning och avdelning. Eftersom jag inte varit på praktik på dessa avdelningar i Sverige kan jag tyvärr inte jämföra, men jag kan i alla fall säga vad jag tror är skillnad och hur jag upplevt det. 

 

Som alltid, det första intrycket här första dagen, innan man lär känna spanjorerna, är att allt är så himla komplicerat och administrativt. Det tar alldeles för lång tid att göra saker, allt är tidsineffektivt, och ingen verkar göra någon minsta ansträngning att förstå ditt problem samt hjälpa dig. Man blir skickad till fel människor, folk säger sig veta, men vet egentligen inte... Det tog mig 4 timmar första dagen att kunna hämta ut operationskläder samt få ett omklädningsrum, något som egentligen ENKELT kunde ha tagit 10 minuter. Alla mina första dagar på nya avdelningar har i princip inneburit att jag fått gå runt och leta, ingen är i tid, och det tar lång tid för dem att hjälpa mig. Detta tyckte jag, som svensk, i början var jobbigt, men nu har jag vant mig. Det är bara att följa med strömmen som det heter... Man får lära sig att lägga extra tid på saker...

En annan sak som jag kan tycka är lite jobbigt, i alla fall i början, är att ingen någonsin vet att jag ska komma, trots att jag faktiskt har blivit tilldelad dessa praktikplaceringar ett halvår i förväg. Alla säger alltid "Jasså, det visste vi inte", "Jaha, och vad gör du här då, är du säker på att du ska vara här?", "Jaha, du vill också lära dig, ja men kom då". INGEN har koll på att det kommer utbytesstudenter, trots att vi är många fler här som har praktik på avdelningarna. Dom jag tycker borde ha koll, är sekreterarna och avdelningsansvariga, men de har aldrig koll på utbytesstudenterna. De tycker tydligen inte att de behöver ha koll på dessa, för utbytesstudenterna festar bara och vill inte lära sig nått...

Aja, i det här läget är det enda som fungerar att prata, prata, prata, förklara vad du gör där och lär känna läkarna, samt kämpa för att du ska få göra lika mycket som de andra läkarstudenterna. Jag har kämpat så himla mycket, jag har tjatat, jag har frågat dumma frågor, jag har gett mig *** på att jag ska få göra det jag vill. Och det funkar! Bara man vill så går det. Det funkar inte att vänta på att läkarna ska fråga dig "Vill du gå med på denna operation?" eller "Vill du byta om till sterila kläder för att hjälpa till"? Här får man själv tjata, fråga, insistera på att vilja hjälpa till. Det funkar att säga "Jo, men vi brukar få göra det i Sverige, därför vill jag göra det här också!".. Som ni förstår har jag alltså inga krav på mig alls från läkarna, de förväntar sig inte att jag ska kunna nått, men inte heller att jag ska lära mig nått... Därför får man ta saken i egna händer!! 

När man lärt känna läkarna, så behöver man inte kämpa lika mycket för att få göra saker på praktiken, men innan man kommit till den punkten så måste man vara aktiv och frågvis. På urologen och akuten är de väldigt snälla, och där fick jag vara med och ta hand om patienter själv redan efter en vecka. Men på kardiologen och kirurgen har jag fått kämpa ännu mer... Men den dagen då någon läkare frågade mig "Vill du sy tre stygn, du verkar ju kunna det, ni har väl gjort det i Sverige?", då blev jag så lycklig! (De brukar nämligen aldrig låta läkarstudenter sy, det gör bara AT-läkarna!)